![[utan frames]](img/noframes.gif){kind=small}
![[Väg]](img/routen-32.gif){kind=small}
![[Deutsch]](img/de-sprache.gif){kind=small}
![[English]](img/en-sprache.gif){kind=small}
![[mer cykelturer]](img/island-bike-32.gif){kind=small}
![[hemsida]](img/home5.png){kind=small}
![[search]](img/suchen.gif){kind=small}
![[epost]](img/mailbox9.gif){kind=small}
Hänvisning
Jag (Karl Brodowsky) översätte den här texten. Jag vet att jag kan inte så god svenska och att tyska originalen är bättre språk. Om du tycker att språket som jag skriver är inte så god, du skulle läser originalen i stället.
Del 1
![[början]](img/pfeilpfeilhoch.gif){kind=small}
![[Del 2]](img/pfeilrunter.gif){kind=small}
![[slut]](img/pfeilpfeilrunter.gif){kind=small}
Sommaren 1983 var mycket varm, en av de många somrarna som kallades varmast på 100 år. Så hade vi också sol varje dag när vi rodde från Kiel till Brunsbüttel (vid Elbe-floden) och tillbaka. Men efter båtturen började det regna och gjorde så hela dagen, när vi cyklade iväg söderut från Kiel. Men det spelade ingen roll eftersom vi hade bra regnkläder. Och det regnade inte mycket mer på hela turen. Rüdiger och jag cyklade tillsammans, men det var Rüdigers första cykeltur. Därför trodde han att det skulle vara en bra idé att cykla 25 km/t hela dagen, även där vägen går uppför, och att vi skulle ha den första rasten efter det att vi hade cyklat minst 10 mil. Vi cyklade på riksväg N 404, som är bra cykelväg, eftersom det inte finns så många byar längs hela vägen från Kiel till Lüneburg, bara Wakendorf, Bornhöved, Grande, Kuddewörde, Friedrichsruh, Eichholz, Handorf och Bardowick. Från Lüneburg fortsatte vi på riksväg N 209 mot Nienburg där vi hittade en man som sålde jordgubbar. Han blev mycket glad över att vi köpte ett par eftersom inte många kunder kom. På kvällen kom vi fram till en liten by i Lüneburgs hedland som heter Bispingen. Där sov vi på vandrarhem. Regionen mellan Lüneburg, Celle och Soltau har inte mycket hedland, utan mer skog. Man kan se att det finns mycket sand i jorden, vilket är typiskt för hedland. Det är den region som kallas minst tättbebyggd i Tyskland och det bor faktiskt lite färre människor per km² än i Stockholm.
Andra dagen cyklade vi till Bielefeld, dit vi kom på kvällen efter att vi hade cyklat 200 km. Vi sov hos min morbror. Mellan Soltau och Nienburg (riksväg N 209 och N 215) var landskapet typiskt ängsmark, som finns i Aller-dalen. Och vi kunde se att vi kom till en mer tättbebyggd region. Mellan Nienburg och Minden tog vi riksväg N 215 och N 61 som är lite längre, men som har mycket mindre trafik. Därför kunde vi inte cykla under akvedukten utan fick välja en vanlig bro istället. Mellan Minden och Bielefeld finns många backar, men det finns en dal som kryssar genom Wiehengebirge mellan Minden och Herford så det blir lätt att cykla ändå.
Tredje dagen hade vi mer tid. Vi cyklade mot Ruhr-området. I Stromberg, som ligger längs riksväg N 61 mellan Bielefeld och Hamm, besökte vi min mormor och åt lunch hos henne. Därefter fortsatte vi västerut. Till Beckum cyklade vi tillsammans. Rüdiger åkte på riksväg N 61 till byn Lünen, där han avslutade sin cykeltur. Jag tänkte åka till Alperna, så det var mycket logiskt att ta riksväg N 58 som går lite längre norrut. Så kunde jag passera Ruhr-området på lite avstånd. Det var bättre, eftersom det är så mycket trafik och finns så många motorväger och lite natur i Ruhr. Det är inte så attraktivt för cyklister. Essen har vunnit en pokal därför att det är den sämsta stan för cykling i Tyskland. På kvällen hittade jag en campingplats i Lüdinghausen. Det kostade ingenting, eftersom jag reste med cykel. Det fanns även bra möjlighet att bada. Kanalen från floden Ems till Dortmund duplicerades i Lüdinghausen och en del används inte längre.
Jag sov bra, men jag var mycket trött nästa dag. Det fanns ljus, det fanns bilar, radio och så vidare, men det var bara tältplatsens gäster som kom klockan 3 på natten och platsens belysning. Så kunde jag sova ett par timmar till och vakna igen i normal tid. Därefter fortsatte jag mot Haltern, där det finns en damm och en stor insjö, där man kan bada. Från Haltern cyklade jag till Venlo i Holland (på väg N 58 via Wesel, Geldern, Straelen) och tillbaka till Tyskland, där jag kunde sova på vandrarhemmet i Kaldenkirchen.
Mitt bakhjul var inte längre så bra. Fälgen var lite defekt och jag uppsökte en cykelaffär. Det fanns en i Kaldenkirchen, men den var för liten och kunde inte hjälpa mig. Men jag kunde åka även till Mönchengladbach, som är en storstad och där fanns en mycket bra cykelaffär. Jag köpte ett nytt bakhjul med tre växlar (26x1.75 Sachs Torpedo). Det fanns vägarbetare nära affären och de kunde hjälpa mig att ta ut navet från det gamla bakhjulet. Det kunde jag använda för att konstruera ett nytt bakhjul. Från Mönchengladbach cyklade jag till Aachen och till Vaals i Nederländerna. Där besökte jag vänner, som är en tysk familj och som bor i Nederländerna, men jobbar i Tyskland.
Många tror att Nederländerna är platt, men här fanns den högsta punkten som är 300 m över havet. Det är punkten där gränserna mellan Tyskland, Belgien och Nederländerna går samman. Därför var det inte så lätt att cykla. I Nederländerna finns inte så många berg och backar och vägarna byggs därför inte så bra där det finns.
Del 2
![[Del 1]](img/pfeilhoch.gif){kind=small}
Jag avsatte en dag för att se lite mer av Aachen. Det är en mycket intressant stad. Nästa dag cyklade jag mot Bryssel i Belgien. I Belgien talas tre språk: flamländska, franska och tyska. Därför fanns vägvisning på tyska (Bryssel/Lüttich), senare på franska (Bruxelles/Liége) och till slut på flamländska (Brussel/Luik). Men i Belgien är nästan alla vägar riksvägar och därför finns det nummer som hjälper mycket, eftersom de inte byter där språket växler. På kvällen kom jag till Löwen (flamländska: "Leuven"). Där stannade jag två nätter på tältplatsen.
Från Löwen är det inte så långt till Bryssel. Så jag tog tåget till Bryssel och tillbaka. På tältplatsen fanns det människor som talade med mig om språkfrågan i Belgien. De sa att alla människor i Flandern pratar flamländska, tyska, engelska och franska, men att nästan alla människor i södra Belgien pratar bara pratar franska. Jag vet också att jag aldrig träffade någon i Flandern som inte kunde prata tyska. Och jag var inte i södra Belgien.
Men nästa dag tänkte jag cykla söderut, kanske till Namur, som ligger i södra Belgien och där man pratar franska. Jag trodde att man kunde ta en kortare väg från tältplatsen till riksväg N 51 men det var ingen bra idé, eftersom den var i för dålig skick. På riksväg N 51 fick jag ett litet problem med cykeln men det fanns människor som kunde hjälpa mig. De sa att det var tur att jag inte fick problem i södra Belgien där människorna har "kvadratiska huvuden". Men jag behövde ett par reservedelar som jag köpte i Löwen. Det var inte så enkelt, eftersom jag hade en tysk cykel och affärerna bara hade delar till belgiska cyklar.
Klockan 17:00 var jag färdig och kunde fortsätta mot den "kvadratiska" regionen. Eftersom jag inte längre tänkte cykla till Namur, tog jag riksväg N 43 till Huy. Där frågade jag efter vägen till tältplatsen. Någon svarade att han kunde prata engelska. Kanske det verkligen var engelska, men det var inte så lätt att förstå om man inte kan franska. Nästan varje ord var franskt. Med papper och en penna kunde han visa mig vägen. Och damen på tältplatsens upplysning kunde fylla i blanketten eftersom jag gav henne mitt identitetskort.
Det fanns en grupp med fyra cyklister från Flandern. De hade mycket packning, t.ex. ett bord och stolar. Men eftersom de var fyra stycken kunde de transportera lite mer än jag, som reste ensam. Det var mycket intressant att prata om våra cykelturer. Bergskedjan Ardennerna är inte så hög, men jag hade en cykel med bara tre växlar och bakre kugghjulet var litet. Efter berg efter berg kom jag fram till riksvägen N 4/E 9 från Namur till Luxemburg, som var lättare att cykla på. Det är typiskt i Belgien att den stora riksvägen har belysning, men jag behövde det inte eftersom jag kom fram till gränsen och till Luxemburg innan det blev mörkt. Landet Luxemburg sägs alltid vara litet, men det tar tid att cykla genom hela landet.
Landskapet i norra Luxemburg är mycket fint. Det fanns dalar och vatten mellan bergen. Det fanns även en tältplats i ett dal som var bredvid en liten å. Det kostade ingenting därför att det var min födelsedag. Efter en natt cyklade jag till staden Luxemburg, och ut igen till Frankrike. På kvällen kom jag till Metz. Det är mycket bra att man kan hitta tältplatsen nära centrum i (nästan?) varje stad i Frankrike, även i Metz. Och de är billigt. Här kunde jag tälta bredvid Mosel (franska: Moselle). Men vatten är så dåligt att man få inte båder. Det fanns hinvisning även på tyska.
Riksvägen från Luxemburg till Metz var enkel att cykla, men från Metz fortsatte jag till en region med många backar. Det var inte så lätt att cykla, eftersom i Frankrike byggs riksvägar med billigt trassering, kanske en damm på toppen och en gruva i dalen. Men det spelar ingen roll, eftersom de bara var små backar. Men Vogeserna är något annorlunda. Det kan vara hårt att cykla på. Någon hade sagt att man kunde kommer över Vogeserna om man följer järnvägen Straßburg - Paris och Rhen-Marne-Kanal. Jag trodde att länsväg D 421 skulle vara bra på det, men det stämmer inte helt. Nu vet jag att det finns tunnlar på järnvägen och även på kanalen, men inte på riksvägen och inte heller på länsvägen.
I Zabern (franska: Saverne) gick jag igen till tältplatsen. Därifrån cyklade jag till Straßburg där jag tog en lång lunchrast. Jag var i övre Rhendalen och därför var det mycket varmt. Mellan Straßburg och Basel stannade jag i varje by och fick friskt vatten. Hälften drack jag där, och hälften på väg till nästa by. Men det fanns verkligen många byar på vägen som går längs västra Rhendalen. En by var Neu-Breisach (franska: Neuf Brisach), och där tältade jag. Den nästa lunchrast var i Basel (Schweiz).
Del 3
Innan jag kom till Basel kontrollerades identitetskortet lite bättre och man frågade om jag hade narkotikor eller vapen med mig. Basel är en interessant stad och man kan även simma i Rhen. Kanske man kan göra det i Tyskland också, men där måste man tar bort klädar, om man inte vill har de bli hålig. Så jag tänkte simmar i Rhen på kvällen, när jag gick till tältplatsen i Zurzach, som ligger bredvid Rhen. Men vattnet var för strömt.
Den kortaste vägen till Neuhausen och Schaffhausen (där jag bor nu) är från Eglisau (Schweiz) via Lotstetten och Jestetten, som är i Tyskland. Där fanns många affärer, eftersom man kan handla mycket billigare i Tyskland än i Schweiz. Här var det inget problem att man få inte simmar efter man har ätit, därför att strömmen i Neuhausen är för stark. Det kallas även Europas största vattenfall, men det kan inte stämma, eftersom Dettifoss på Island är mycket större.
I Bodensee (mellan Konstanz och Bregenz) var det inte så lätt att hitta någon plats för att simmar. Nästan hela södra kusten (Schweiziska sidan) är avgiftsbelagd. Det var hotell, camping, gästhamn, strand (som kostar!) och så vidare. Bara en liten plats fanns, som inte kostade någonting. Det var kanske 2 eller 3 meter, där en väg gick till sjön, som hade glömts. I Rorschach gick jag till tältplatsen och där kunde jag simma igen, men det var para för tältplatsens gäster.
Nästa dag cyklade jag till den övre Rhen och följade dess dal söderut. Jag cyklade även till andra sidan, och därför kunde jag se Liechtenstein. Jag kom till Landquart, var det fanns en tältplats. Det var tidigt och jag tänkte cyklar lite längre. Det fanns kannske god tid kvar på att cykler 35 km till. Riksvägen N 28 mot Klosters och Davos var mycket lättcyklad, där jag var nära Rhendalen. Men det blev hårdare och hårdare. Jag kunde cykla, eftersom jag hade ett backre tannhjul med 24 tanner, men det tog lite längre än jag hade tänkt. Så var det likasom "Monopol" med hotell på de dyraste tomterna. Kanske Davos är dyrast (på tyska heter det "Schloßallee") och jag var i Klosters. Men det fanns en fantastisk säng och god frukost och det var inte för dyrt.
Från Klosters till Davos var det inte så långt. Och därefter fanns inga hus och inga byar. Vägen tog mig till Flüelapass (2388 m). På toppen fanns ingen skog, inga träd, inget gräs, bara sten och snö och kannske några fler bilar än optimalt för den som cyklar och vil njuta landskapet. Att cykla ned igen är inte heller så lätt, eftersom man måste koncentrera sig. På samma dag tänkte jag även cykla över Ofenpass, vilket jag också gjorde. Det var bara 2155 m och det fanns träd på toppen. Efter det kom jag till dalet igen och där fanns gränsen. Så var jag i Etsch-dalen (ital.: Adige) i Sydtirol. Där hade jag två veckors semester, men först cyklade jag till en by som heter Stilfs och som har givit namn åt Stilfser Joch (Passo Stelvio). Det var bra att jag hittade Stilfs nära dalet och inte nära Stilfser-Joch-toppen.
Del 4
Tiden som jag tillbringade i Stilfs gjorde jag många vandringar. Jag cyklade till Stilfser-Joch och till Meran.
På vägen tillbaka hade jag inte lika mycket tid och därför tog jag nästan den kortaste vägen mot Kiel. Först cyklade jag över Reschenpaß och Fernpaß (Österrike) till Füssen, där jag tältade en natt. Nästa dag cyklade jag till Augsburg, där det fanns så många turister att jag inte had någon chans att sova där, eftersom jag inte tänkte sova i en park. Men en liten bit mot Würzburg fanns en liten by där jag kunde tälta på en gården bredvid en restaurang. Så hade jag inte mycket tid i Augsburg, men lite mer i byen, där jag gick till restaurangen och drack mycket bajerskt öl med byns jordbrukare.
I Dinkelsbühl (mellan Augsburg och Würzburg) gick jag till ett vandrarhem och en natt till var jag i Gemünden (mellan Würzburg och Fulda) och i Bebra (mellan Fulda och Göttingen) på tältplatsen. Från Göttingen tog jag tåget hem.
